Vi är på en ö. Det är en norrländsk ö och vokalerna klingar annorlunda här. Fast det egentligen är inte deras vokaler som är annorlunda, utan mina.
Vi sitter några dagar med varandra och våra texter på den här ön utanför Umeå, i ett stort kök med havet utanför ena fönstret och blåbärsskogen utanför andra. Det är jag, Mina och Mikael. Tre skrivare som längtar efter att gå in i våra textvärldar.
Vi har olika skrivprocesser och de flätas in i varandra.Någon skriver, någon läser, någon sätter på kaffe. Någon går ner till stranden, någon ser på människan vid stranden genom fönstret. Tänker att det är en vacker syn, med sol och vatten och en kropp på en brygga. Någon tar en påtår. Någon läser en mening högt. En annan går en promenad. Några pratar en stund. Ett skratt flätas in i ett annat för att sedan tystna och återgå till ett skrivande.
Nu är det kväll. Vi har suttit i uterummet, ätit blåbärspaj och läst ur våra texter. Vissa nästan färdiga, andra helt färska, med ord som just fått bilda meningar och kanske får bli en del av en helhet. Himlen blev rosastrimmig. Jag hämtade min virkning, satt med den tills det blev för mörkt för att se.
Det här är semester. Att kliva upp och gå barfota ner till ett vatten som är havet. Sitta på en brygga med en kaffekopp och höra andra människor röra sig omkring mig. Säga nej till roddturen men ja till att vandra själv genom skogen. Plocka blåbär och acceptera myggbetten. Tänka att skogen ger och skogen tar. Komma fram till andra sidan ön. Äta blåbär vid havet. Doppa de bitna benen i havsvattnet och unna mig att klia hysteriskt några sekunder
De andra skrivarna går nu och lägger sig och jag skriver blogginlägget med deras kvällsrutiner runtomkring mig. Sitter på en kökssoffa med ljuset från köksfläkten, skrivarvännen i ett sovrum och hennes ljud när kroppen rör sig i lakanen, fingrar går över tangenter. Hon skriver, hon också.
Emellan skrivpassen virkar jag en stor sjal och läser min sommarbok, Himmelstrand av Ajivde Lindqvist. Det är en bok jag läser bara för min egen skull. Det formuleras inga skrivövningar av den, och om jag funderar över berättarperspektivet och dramaturgin är det bara för att det är roligt. Jag läser och låter mig sugas rätt in i boken. Befinner mig därinne. Växlar mellan den textvärlden och den jag själv skriver fram.
Jag har längtat efter det här.
Efter det rofyllda och att vara ensam med andra. Sitta ensam vid vattnet men laga mat tillsammans. Vara tyst med boken och sedan skratta åt ett youtubeklipp ihop.
Efter att ha alla mina delar, hela kroppen och alla tankarna, på en och samma plats, i en och samma tid.
Det är augusti 2015. Det är Bastuskär, Umeå. Det är havet och solen och texterna, garnet som går mellan mina fingrar. Blåbären och myggen, stigarna och smultronen utanför stugan. Samtal att lyssna på, att hoppa in i.
Nu ska jag gå och lägga mig. Läsa några sidor till i min sommarbok. Kanske gör vi en utflykt med roddbåten på förmiddagen imorgon, med våra skrivblock och kameror. Sätter oss och ser på havet från en annan klipphäll.
Godnatt.
textdungen 