Metoderna (I)

Jag sitter i Skrivarhuset med några skrivande själar framför mig. De skriver på en längre övning – över flera dagar – som kallas för ”Baklandet” och syftar till att man ska lära sig skriva mycket mer text än den text som visas för läsaren. Ett klassiskt sätt att beskriva metoden handlar om att förstå all skriven text som ett isberg: den lilla toppen som sticker upp över havsytan har en stor massa som ligger dold i djupen. Först skriver de vad som finns på djupet, vilket bara författaren själv vet, för att sedan skriva ”toppen”, det vill säga den text som vi kommer att få ta del av på fredag.

Detta inlägg handlar nu varken om isberg eller vad som finns i djupen. Medan deltagarna har mycket tid till att skriva utan min hjälp får jag lite tid att förbereda handledning (med andra deltagare) de kommande dagarna. Den serie inlägg som får det samlande namnet ”Metoderna” inleds här med en tanke inför en av handledningarna.

När jag gick Skrivpedagogik-linjen här i Skurup skulle jag – som min ”praktik” – handleda en poet i Malmö. I det mötet kom jag att utforma en metod som jag sedan har använt i olika tappningar (dock inte så ofta som jag kanske borde ha gjort – och tanken slår mig att det är troligt att jag hade kommit ihåg metoden oftare om jag hade fäst den i ett blogginlägg för länge sen).

Inför mötet med en poet tänker jag kopiera upp en av hennes dikter i flera exemplar, för att sedan klippa itu den på olika sätt. Ett exemplar kommer att klippas rad för rad. En annat exemplar ska jag klippa stycke för stycke. Tanken är att vi ska jobba med närläsning av hennes dikt. Fast mer noggrant än förväntat.

När den första raden inte finns, (utan poeten måste lägga den igen, på bordet, först), blir det som ett annat in-lyssnande: Vill jag inleda med den här raden? Varför inleder jag med den här raden? Och strax: Vad ska följa på den? Varför? Och – Hur hänger de ihop – hur talar de till varandra – hur talar de inte till varandra – ska eller ska de inte ha en cesur? – och kanske kommer frågan om vad cesur är – vad en radklivning gör – eller inte gör –

Övningen är experimentell. Övningen ställer oss inför att skapa dikten, tillsammans. Att läsa blir att skriva, ja skapandet blir mer av ett läsande. Övningen vill aktivera poeten som medskapare till den ”stelnade” dikten. Det finns något förrädiskt i ”formen” när det kommer till poesi, i detta att göra en radbrytning eller en blankrad och vips – får vi en dikt.

Men kanske är det som så; poeten känner visst sin dikt så väl att den kan skrivas på samma sätt igen. Den var älskad, välläst, så som den skickades in till handledaren; den mår gott av att lappas ihop till en bekant form. En plåsterverkstad är på sin plats, för dikten var skriven av en poet som kände till sin dikts väg över och mellan raderna.

Oftare, är det som så; diktens form är förrädisk, och den som skriver poesi har inte öppnat sig för de svindlande möjligheternas mängd. Än.

Jag kommer inte ihåg vad jag kallade metoden för i februari 2014. Kanske var det något om att ta fram saxen för att läsa sin egen dikt. Kanske var det något om att skriva med saxen. Kanske var det något annat. Andemeningen är i alla fall intakt.

 

Annonser

Semantiska pinnar (VI)

Häromkvällen vände sig Silas vid matbordet och sa: Kom nu, Pippi, och titta. Fem ord. Fyra ordklasser. Två olika segment, fraser. Två önskningar i samma mening. Konjunktionens meningsfullhet, imperativets välvilja.

Pippi-dockan skulle komma (från kökssoffan) till Silas röda stol där han satt (med någon mer mjukdjursvän). De skulle titta på spisen. De skulle dela upplevelsen.

Den här fulländade fem-ords-meningen var såklart underbar … att få höra. Jag satt bredvid Pippe i soffan. Samtidigt markerade meningen känslan av något som upphör. Kanske är det tiden innan språkets symboliska ordning, som jag menar. Jag vet inte. Det går inte att peka på, är inte till för ett sättande i ord.

Samtidigt som ens barn sätter fler och fler ord, tillsammans, i meningssammanhang, kommer känslan av att inte kunna sätta ord på den aktiviteten. Det är som en flimrande bild av omöjligheten (som ändå är möjlig); det finns ingenting att fånga när en människa träder in i ordningen.

Diktseminarium 4

Igår kväll hade C och jag vårt fjärde diktseminarium sedan starten i februari. Varje gång tar vi med oss två dikter var och ses någonstans i Malmö om kvällen. Gärna i samband med att läget på jobbet skiftar; gärna i anslutning till att en ansträngd tid tar slut och utandningens tid är där, då, denna kväll. C är nämligen min kollega i svenska på Skurups folkhögskola. Och ett diktseminarium ska kännas som en … premium?

Motvilligt måste jag erkänna att jag uppskattar Malmö Live, detta skrytbygge på randen till mänsklighetens kollaps. Men jag gör det. Och där sågs vi igår. Kladdkakan kan rekommenderas. Med oss, denna gång, hade vi texter av Kafka, Tranströmer, Anyuru och Lundberg. Så kan det bli. Fyra män. Värt att lägga en blick invid, dagen efter. Men det får bli som det blir med de där valen. Gången innan var det tre kvinnor och en man, vill jag minnas.

Ingången till valet av dikter/texter är alltid tematiskt. Igår var temat prosalyrik. Gången innan var det … metrisk dikt? Bunden dikt? Det är inte så noga med genrenamnet. Det är sökandet genom samtalet som det kommer an på. Det är det lekfulla undersökandet som är viktigt. Som med Kafka och prosalyrik. Det lät skevt. Det blev intressant.  Det var en av flera ingångar till funderandet på utmärkande drag för det som vi tänker oss som prosalyrisk kvalité.

Ur ett egocentriskt perspektiv var det ljuvt att ta med Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya och upptäcka hur mycket av hans författarskap (som kan sägas) förebådas i en dikt som ”Burners”. Jag älskar vad den dikten säger om/gör med tid. Så här står det om tid (explicit) i ett stycke:

Färgen arbetar långsamt, tålmodigt,
i yttersta hemlighet,
lösningsmedlet i kromet bryter ner
de bakomliggande ytorna, den ursprungliga
färgen, det löser upp väggarna,
till slut kanske också
själva samhällets
inre strukturer.
Därför är sprayfärgen tid, sammanpressad,
kondenserad, lagrad inuti en aluminiumbehållare:
spänningen
när den med ett pekfingertryck
släpps lös.”

Initialt hamnade jag i en varm avund igår; tänk att ha något för det där pekfingertrycket. En avund som senare monterades ner genom Cs läsning av dikten mot Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Så kan det vara. Så ska det vara. Så hoppas jag att det får fortsätta. Våra diktseminarium är en vital del av kännande-tänkandet på vad poesi är, för mig.

Det är tisdag dag och det finns jobb att utföra.

/Joakim

 

 

Vångavallsångest

Livet som ordmänniska innehåller en hel del dagar – eller veckor, till och med – då du smakar på ett ord. Du smakar och kan inte sluta. Av lust eller tvång, det beror på. Ordet har slagit följe. Kanske ökar det på din takt, kanske får det dig att sitta kvar, drömsk.

Just nu smakar jag i veckor två, på vångavallsångest. Nästa onsdag, klockan 18.00, spelas kvalet i Allsvenskan för herrar. Vi snackar fotboll nu. Laget jag följer har nedrigt nog hamnat på den negativa kvalplatsen i Allsvenskan och möter det lag som överraskade i Superettan och där knep den positiva kvalplatsen. En som vill upp, en som inte vill åka ur, eller, en som vill få stanna kvar – på bekostnad av att det andra laget får vänta med att ta klivet upp. Rörelsen mellan serier har dramats signum. Eller om det är ångestens. För den inbitne supportern är det ångestens timmar.

Jag vet inte vad jag vill åt med en text om ett ord som vångavallsångest, jag vet bara att tanken på att skriva om fotboll har varit med mig lika länge som skrivandet har varit med mig. Att det är en slags omöjlighet och därför en lockelse. Att idrott har en rejäl arvslott i mitt tänkande och därför, ja, vadå? Att det i min allra första dagbok (1989) berättas på sidan två (vill jag minnas) om att Sverige vann eller förlorade i Hockey-VM. Att det i var och varannan dagbok under de här snart 28 åren förekommer resultat av skilda slag. Att det är som förgjort för det idrottsliga; det nästlar sig inte in i ett ”annat” skrivande. Att med ordet vångavallsångest kommer kärleken till orden. Som allt handlar om. Även en offsidefälla.  Att med tanken på en sen novemberkväll på Vångavallen i Trelleborg kommer … ja, vad kommer?

Kanske handlar det om känslan av att ha förberett sig för det här. Och känslan av att ha gjort detta förut. Känslan av något sådant som att stå på en stålställning i novemberblåsten och skrika sig hes för sitt lag. Det absurda i att upplåta sig till det. Vad är detta – att ha ångest över? Vad gör väl det, om Jönköping tappar sitt elitlag i herrfotboll över en bergskant?

Ett förmodat fritt
fall. En depressionsfaktor för någon
som min mamma. En svanesång för en kommuns
deltagande i festen. Vad är väl detta
att oroa sig för? Hade jag förresten inte släppt
fotbollsintresset för i år?
Vångavallen. I Trelleborg. Havsvindar. Skallrande stålställningar.
En novemberkväll
att se fram emot, med tillförsikt. Där är det. Det är bara
ett vackert ord
på vägen:
vångavallsångest

The fallen Knausgård

För några veckor sedan vaknade jag runt 03.00 flera nätter i rad. En av dessa nätter gick jag upp och tänkte skriva, som en annan Knausgård. Men det dröjde inte många minuter innan jag satte på en brittisk tv-serie istället. Där fanns ju ingen skärpt tanke att tala om. Och vad gör väl det, inte ska jag börja med skrivpass mitt i natten.

Den här gången kom rubriken före texten. När jag gick och la mig igen runt 04.00, alltså efter ett avsnitt med ”Scott & Bailey”, då kom känslan av att ha fallit i något av de första skrivstegen. Så långt ifrån den disciplin man har läst om hos Knausgård. En författare som använder tiden när familjen sover.

Den här gången fanns nästan ingen text, utöver en slags motfråga; men när så, när är – min skrivtid? Frågan om när följer mig i hösten och … får sina svar. Morgonpendlingen med tåg, som är ett utkast värt. Hemfärdens fråga om att skriva om. Vill du se? Nej, det vill jag inte. Det känns som en för tungt packad ryggsäck till förfrågan. Skrivandet är mig inte så kärt. Eller skrivandet är mig kärt på andra vis.

Som när jag glömde min dagbok på kontoret inför en långhelg. Det blev en kännbar affär. Jäklar vad jag kan längta efter möjligheten att få läsa om och skriva vidare, när en viss text inte finns till hands.

Annat fanns. Och det är så mitt skrivande ska finnas: en uppsättning, en solfjäder; några förgreningar att räkna med. Mitt barns dagbok. En gemensam diktbok med en vän. Mitt huvudprojekt. Att ta turen när det åter blivit min tur att skriva brev i ett dialogiskt projekt med en annan vän. Eller att skriva om en diktsvit som jag nyligen fick respons på av Jenny. Und so weiter.

Det finns en kliande fråga om när, som jag har svårt att ta i. Men fallet, det är flerfaldigt.

 

Synopsis i semesterstil

20067028_341045432993274_4218578682710589440_n(1)

Det var den 15 juli, lördagen efter
årets sommarkurs. Det var
svårt att ta sig upp,
urlakad,

lycklig
och lyckad, beslutsam om
att inte göra annat
än att läsa ut Vänd dig
inte om 
av Tove Alsterdal.

Sänglägets förmiddag. Där,
plötsligt denna
lilla skiss
på handryggen.

Där, en bild för vad jag önskade
(av) mig själv
med en nyköpt kolonistuga:
ett analogt varv
med det diktmanus jag skriver på;

från dator till skrivmaskin. Till fots.
I boden. I skymningen
eller gryningen, ark för ark, ord
för ord
i en annan ton

Nej, nu blev det inte så, inte sommaren
2017. Nu blev det av vad som låg
närmare.

En skrivmaskin kom till slut på plats
och skrivplatsen känns
i kroppen
när jag skriver det här, men,
fruktträdens långsamhet
och transkriptionens långsamhet
har ännu kvar: att.