Väntextgruppen (I)

När någon tidigare kursdeltagare hör av sig till mig – alltid lika trevligt! – är det en fråga som återkommer i mejlen. Den rör Textgruppen. Hur går det med Textgruppen? kan det heta.

Efter Skrivpedagoglinjen skapade Jenny och jag en textgrupp tillsammans med S från klassen. Vi mötte hösten 2014 med rak rygg: låt oss skicka en text i mitten av månaden, för att sedan ha textsamtal vid efterföljande månadsskifte. Låt oss göra detta varje månad. Låt oss helt enkelt kalla det för ”Textgruppen” och skriva in dess dagar i våra kalendrar.

Vi hittade en gratis ”konferenstjänst” för flersamtal via ett enkelt googlande. När vi sista söndagen varje månad ringde det omständliga numret möttes vi av en automatisk röst: För att skapa en konferens: tryck in er 6-siffriga kod. När det var min tur att föreslå kod brukade jag säga 130811 som stod för datumet då vår gemensamma utbildning började.

Fast det började inte där.
Jenny och S hade haft en egen grupp på tu man hand redan under vårt utbildningsår. De var en förtrupp, utbytte texter bortom kursens obligatoriska uppgifter.

Fast det började kanske inte där heller. Kanske började det med att Jenny och jag fann varandra och samtalade om nyttan av att läsa varandras texter. Vem vet.

Hur som helst. Jenny och S hade en duo med ett textutbyte som blev en trio med mig. Efter ett år behövde vi en förändring. In kom K, som också hade gått i vår klass. Nu rullade hösten 2015 ut sin textmatta. Den 15 varje månad – det att lämna text till gruppen. Sista söndagen i månaden, dags för konferens: tryck in er 6-siffriga kod.

Att vara fyra innebar delikata problem: nu hann vi inte prata så länge om varje text. Det var angenämt att få mer, varierad respons, men ohjälpligt störande med långa konferenser på söndagskvällarna. Vi försökte begränsa oss. Vi gick över till en ”snabbrespons”-metod. Ut genom dörren försvann känslan av mer djupnande läsningar. Hmm, svårt läge.

När formen för samtalet var sprängd och vi satt med stumparna, vilka vi både tyckte om och var trötta på (tror jag), föreslog S en kväll att vi skulle ta in även Å, och se, även hon gick i vår forna klass. Nu var vi fem och det hade hunnit bli 2016. Oklarheten över vilken typ av respons vi skulle ge – den ökade. Problemet att hinna med konferensen likaså. Då hörde Jenny av sig och sa att hon i vilket fall behövde få ha skrivandet mer för sig själv. Hon tog en paus.

Så var vi fyra igen. Och så rullade det på i två-tre månader. Sedan tog sommaren 2016 över och vi kom aldrig tillbaka till konferenstjänsten.

Numera finns inte ”Textgruppen”, men väl ”Väntextgruppen”. Det är bara Jenny och jag som utbyter text i nuläget. Varje månad. Utan undantag. Ibland skickar vi längre texter, ibland något hafsigt, ibland återbrukar vi något från de första årens utbyten.

Formen på responsen/samtalet byter vi allteftersom infallen kommer. Just nu har vi kommit till några månader där vi kör ”omvänd ordning”; vi ger snarare respons på vår egen text än den andras. Uppå nervända världen, egentligen, eftersom respons nästan alltid handlar om att få en läsning av någon annan. Men näh, inte nu. Inte för oss. Nu ska vi ge oss fan på att lära oss att läsa vår egen text väl inför samtalen.

Här finns en av de mest komiska bitarna från åren med Textgruppen/Väntextgruppen: jag har varit bra på att skriva ut de andras texter, men urusel på att skriva ut (och läsa) min egen inför samtalet. Hallå, liksom.

Idag är det den 16 och igår levererade vi båda en längre text. Vi har sagt att vi ska ha ett fritt samtal nästa gång. Vad vi vet är mest bara att det kommer bli fnissigt – för vi vet inte riktigt vad texterna vi har lämnat in ska bli – samt att vi får skrivskjuts så att det räcker en månad till.

Det finns någonting särskilt i orden ”fritt samtal”, som jag tror är svårt att … få fram. Allt förarbete som har lett fram till ett fritt samtal, det syns inte. Det har vi i oss och med oss.

Annonser

Arbetsdags dag

Bloggutkast från april 2016 –

I sömnbristens tid kan jag lika gärna addera ytterligare, allt flyter i cirklar, var multi-tasking läcker; det blir tvättstugan mellan olika skrivande av respons, det blir tankar på bloggen, fotografering av pelargoner i trapphusets sol, badrummet som plötsligt har ett vitt handfat igen, ja, jag adderar rörelser och göromål för att hålla skutan flytande; och så tar jag med mig  lyrik runt …

Vi är Analoga
Som djuren Som räven och igelkotten i en
Fabel I en krökt krökt Fabel
Jag har bara detta
Jag har ingenting annat
Att inte skriva är att hålla det främmande på
avstånd
Använd inte trösten ty trösten är oanvändbar

Jag läste dikten – i Åren av Fredrik Nyberg – på spårvagnarna i Berlin, 2004. Ja, den våren. Tolv år sedan. De strecken i boken. Den gången – jag läste just den dikten och glömde kliva av. Jag ser upptäckten av fel stadsdel utanför fönstret i ett av strecken. Som sticker iväg. Minns. Det bar iväg, upp på bron, ja plötsligt i Kreuzberg. Boken i handen när jag kliver av. Den promenaden, den ljuvheten. Walking reading. Den tidens idéer. Jag har bara detta, jag har ingenting annat. Om och om igen. Stick iväg.

 

Bloggens femte gäst(er): Håkan, Josefin, Luke och Peter från ”Kreativt skrivande” på Allmän kurs

Den här veckan var det avslutningsdagar på de flesta kurser som jag har hållit i under hösten. Eller ja, så hette det åtminstone när jag skrev utkastet till det här blogginlägget innan jul. Nu är vi mellan helgerna och den sista träffen med ”Kreativt skrivande” på Allmän kurs ligger i viss skugga.

Träffen var förlagd till Conditori Centrum (sic!)  i Skurup. Det är lite av en tradition att ses där sista gången på terminen. Stället ligger vid järnvägen, nere i byn, medan skolan står att finna uppe på höjden, på väg ut ur byn.
Jag gillar att flytta ”ut” mötet den sista gången, för det känns det bra att ses och prata om skrivandet med mer av en ”omvärldskontakt”. Skrivandet efter det att kursen är slut äger ju rum utan klassrum och jag ser gärna att vi tillsammans rör vid frågor om hur man tar ansvar för sitt eget skrivande.
Nu är det förvisso några som vill/ska läsa en termin till, som seden bjuder, men det … är en annan sak. Var termin har sitt slut.

Här är gänget som tog sig till avskedskaffet:

KS på Centralkonditoriet
Josefin, Peter, Håkan och Luke.

Även den sista gången på kursen skrev vi lite grann. (Stunden och miljön lockade även mig till att skriva.)
Som uppvärmning skrev vi en upprepande dikt som började med orden ”Att sitta på Conditori Centrum … ”

Jag väntar ännu på dikter från Håkan och Luke, och säger stilla till er: sidan låter sig givetvis uppdateras med era texter när de behagar inkomma 🙂

*

Att sitta på Conditori Centrum ger en tryggande känsla
Att sitta på Conditori Centrum påminner om gamla vänner att träffa på nytt
Att sitta på Conditori Centrum fyller mig med nyfikenhet
Att sitta på Conditori Centrum får mig att minnas en bekant som gått i graven
Att sitta på Conditori Centrum giver mig en inblick i andras minnen från de gamla färglösa fotografierna
Att sitta på Conditori Centrum drygar på med den rimmande slogan härifrån
Att sitta på Conditori Centrum inspirerar min känsla för dekorering och inredning

Peter Jönsson
Att sitta på Conditori Centrum och undra
om väggrisens äkthet
Att sitta på Conditori Centrum som alla andra dagar
Att sitta på Conditori Centrum och överhöra korrupta politiker
tala om den stundande julfesten
Att sitta på Conditori Centrum som sig själv
Att sitta på Conditori Centrum med en röd penna, rörigt hjärta, snor i näsan
Att sitta på Conditori Centrum utan något särskilt på hjärtat
Att sitta på Conditori Centrum med er
Att sitta på Conditori Centrum med massor på hjärtat
Att sitta på Conditori Centrum som någon som har råd med det, som någon
som inte har råd, som någon som inte vet några råd
Att sitta på Conditori Centrum och höra bommarna gå ner
Att sitta på Conditori Centrum och räkna på sina raders fattighet
Att sitta på Conditori Centrum och sluta räkna och börja känna och höra: ”Fyra stycken –
72 – såja; ha en bra dag!”
Att sitta på Conditori Centrum och förundras över ett ord som lampett: tänk ändå,
små, skenheligt unika lampor
kastar sitt sken
över våra livs texter

Joakim

*

I en andra skrivövning tog vi en rad från den första texten – till att skriva en ny dikt:

Att sitta på Conditori Centrum kan kännas för mycket.

Varför har man egentligen ett uppstoppat vildsvinshuvud på väggen?

Och varför tål inte magen att äta upp all spettekaka som står framme
och frestar en?

När tågen åker förbi.

När de som sitter vid bordet bredvid börjar skratta så högt att man får huvudvärk.

Juldekorationer som förmodligen har suttit uppe sen november.

Och en spegel mitt framför en som påminner om den dåliga sömnen man fick inatt.

Josefin Månsson

Att sitta på Conditori Centrum påminner om att träffa gamla vänner på nytt
Vad hände med fotbollsfantasten efter att jag bytte skola
Vart tog min barndomsvän vägen som jag känt sedan jag kom hem från BB
Att det kan hända så mycket på så kort tid
Eller det kanske inte var så kort tid ändå
Kanske så glömde vi bara bort varandra under tidens varv
Mellan vinter och vår blev vår vänskap kvarglömd

Peter Jönsson

Att höra bommarna gå ner,
utanför
Dörren som slår
Det svirar av liv: damernas bullpåsar prasslar;
”Då blir det 254 kronor tillbaka.”
”Tack så mycket.”

Att höra
och bekänna: här skulle jag kunna
lyssna
Måndag morgon, fredags eftermiddag,
här kunde jag stanna till, oftare, innanför,
under de skenheligt unika lampetterna
från vilka ljuset
faller över våra decemberliv

Joakim

 

 

Semantiska pinnar (IX)

Det kom ett så kallat elektroniskt julkort från Jenny:

J med F i handen

Till bilden stod följande text att läsa:

Förevigade i förgänglig pepparkaka. Om den faller ner från sitt hänge och krossas kommer jag inte tolka det symboliskt …

I vår väntan på Jennys återkomst på bloggen återkommer hon här i tillfällig glasyr och med F:s trofasta hand i sin.

 

Semantiska pinnar (VIII)

När vi satte oss för att äta frukost imorse låg Mal av David Zimmerman på bordet. Det är en handsydd bok utgiven av Anti, ett antikvariatsförlag i Malmö. Boken har ett tunt, prasslande hölje, som gjort för ett barn. Silas ville läsa och räckte mig boken. Ska jag läsa för dig? Jah! Var sitt förväntansfullt bett i det rostade brödet.

Jag hann i min naivitet få för mig att han skulle tillämpa sitt härmande på poesin, ja jag hann få förhoppningar om ett annorlunda erfarande av poesi. Och annorlunda blev det. Om än inte alls som jag hann föreställa mig. Det kursiva är Silas röst under läsningen av en dikt ur boken:

och ur undervattnet dess ruttna glans nej lastbil och svarta blad
kom en dag
nej flygplan
lik andra
nej ambulans
lik de skuggor som ångar neej från bottnen

Semantiska pinnar (VII)

Jag bär så många semantiska pinnar i tystnad nu att jag inte orkar bära mer.

Här kommer en:
Ikväll var det dags igen. Stina jobbar sent, och det står klart ganska tidigt på kvällen att Silas inte vill lägga sig (innan hon kommer). Vid 20-tiden försöker jag med rak förståelse i sovrumsmörkret: Mamma kommer när du sover.

En tystnad följer. Sedan kommer det: Mamma cyklar handla maten.
När vi inte är hemma är vi och handlar, enligt Silas. Detta blir ibland svårt att upprätthålla som idé, t.ex. när jag går vid sju på morgonen och han råkar pröva ”Pappa handla … mat”. Nej, det stämmer ju inte i mörkret. Känner han.

Denna väntan på att det första av begreppet ”jobbar” ankommer. Denna dubbelhet inför det. Jobbar finns inte än. Inte på det sättet. För en månad sen eller så hette det Pappa tossa – när jag gick på morgonen. Härmljudet av jobba blev tossa. Det var rart. Ett omedvetet spjärn mot ankomsten av jobbandet. 

Metoderna (I)

Jag sitter i Skrivarhuset med några skrivande själar framför mig. Deltagarna går ”Kreativt skrivande” på Allmän kurs. De skriver på en längre övning – över flera dagar – som kallas för ”Baklandet” och syftar till att man ska lära sig skriva mycket mer text än den text som visas för läsaren. Ett klassiskt sätt att beskriva metoden handlar om att förstå all skriven text som ett isberg: den lilla toppen som sticker upp över havsytan har en stor massa som ligger dold i djupen. Först skriver de vad som finns på djupet, vilket bara författaren själv vet, för att sedan skriva ”toppen”, det vill säga den text som vi kommer att få ta del av på fredag.

Just detta inlägg handlar nu varken om isberg eller vad som finns i djupen. Medan deltagarna har mycket tid till att skriva utan min hjälp får jag lite tid att förbereda handledning (med andra deltagare) de kommande dagarna. Den serie inlägg som får det samlande namnet ”Metoderna” inleds här med en tanke inför en av handledningarna.

När jag gick Skrivpedagogik-linjen här i Skurup skulle jag – som min ”praktik” – handleda en poet i Malmö. I det mötet kom jag att utforma en metod som jag sedan har använt i olika tappningar (dock inte så ofta som jag kanske borde ha gjort – och tanken slår mig att det är troligt att jag hade kommit ihåg metoden oftare om jag hade fäst den i ett blogginlägg för länge sen).

Inför mötet med en poet tänker jag kopiera upp en av hennes dikter i flera exemplar, för att sedan klippa itu den på olika sätt. Ett exemplar kommer att klippas rad för rad. En annat exemplar ska jag klippa stycke för stycke. Tanken är att vi ska jobba med närläsning av hennes dikt. Fast mer noggrant än förväntat.

När den första raden inte finns, (utan poeten måste lägga den igen, på bordet, först), blir det som ett annat in-lyssnande: Vill jag inleda med den här raden? Varför inleder jag med den här raden? Och strax: Vad ska följa på den? Varför? Och – Hur hänger de ihop – hur talar de till varandra – hur talar de inte till varandra – ska eller ska de inte ha en cesur? – och kanske kommer frågan om vad cesur är – vad en radklivning gör – eller inte gör –

Övningen är experimentell. Övningen ställer oss inför att skapa dikten, tillsammans. Att läsa blir att skriva, ja skapandet blir mer av ett läsande. Övningen vill aktivera poeten som medskapare till den ”stelnade” dikten. Det finns något förrädiskt i ”formen” när det kommer till poesi, i detta att göra en radbrytning eller en blankrad och vips – får vi en dikt.

Men kanske är det som så; poeten känner visst sin dikt så väl att den kan skrivas på samma sätt igen. Den var älskad, välläst, så som den skickades in till handledaren; den mår gott av att lappas ihop till en bekant form. En plåsterverkstad är på sin plats, för dikten var skriven av en poet som kände till sin dikts väg över och mellan raderna.

Oftare, är det som så; diktens form är förrädisk, och den som skriver poesi har inte öppnat sig för de svindlande möjligheternas mängd. Än.

Jag kommer inte ihåg vad jag kallade metoden för i februari 2014. Kanske var det något om att ta fram saxen för att läsa sin egen dikt. Kanske var det något om att skriva med saxen. Kanske var det något annat. Andemeningen är i alla fall intakt.