Semantiska pinnar (II)

Hejdå lilla mamma!

En julimorgon gör vi oss klara för att ta tåget till min mammas stuga, eller, till hans farmor, för att komma så semantiskt nära verkligheten som möjligt.

Silas förstår både att vi ska ta tåget, att vi blir borta över natten (det märks på hur han packar sina grejer i väskan), samt att hans mamma inte ska med.

Den sista delen, att Stina, hans mamma, ska vara kvar i Malmö märks på sättet som han tar avsked från henne. När han har packat det han tycker ska med vill han upp i vagnen. Väl i vagnen hör jag honom ropa Hejdå lilla mamma, om och om igen.

När jag kikar ut från köket ser jag honom vinka till de två små teckningar som Stina har satt upp på väggen. Det är hon som har målat, vilket Silas vet. På vägen bort från henne blir teckningarna ”mamma”. Jag tycker att det är fascinerande att tänka på hur målandet skrivs ihop med Stina, likaväl som att våra konstartefakter skrivs ihop med betydelsen av avsked. Hur mycket tecken det finns i rummen.

Jag skriver en del till mitt barn. Jag skriver somligt genom mitt barn. Ibland känns det som att jag skriver med mitt barn (om han får teckna med en penna på samma papper). Både Stina och jag vill gärna göra honom medskapande i låtar (om det egna lilla livet) som vi skapar.

Det där morgonminnet gäckar mig. Hur han vinkar och lyssnar till sig själv när han ropar: Hejdå lilla mamma. Detta att tänka på hur skapandet – kanske, troligen – kommer att förknippas med hans tidiga år; lagras i minnet, bli till ved, för senare tider …

/Joakim

Annonser

Bloggens fjärde gäst: Sven-Anders Svensson

Efter årets sommarkurs i Skurup fick jag ett mejl från Sven-Anders Svensson. Han gick kursen för att få handledning på ett deckarmanus – därför överraskade innehållet mig en glad smula:

Hej Joakim och än en gång tack för en fantastiskt bra kurs. För mig var den en hit. Jag fick tillbaka tron på min story och lusten att skriva. Har funderat lite mer på det där jag sa om att poesi är som balett, fast med ord. Det stämmer inte alls har jag kommit fram till. Poesi kan självklart vara så mycket mer. Det kan vara som, en virvlande polska på logen, en magdans vid Nilen, en head-bang på hårdrockklubben, en samba i Rio, en breakdance i Harlem, eller ett vackert fotbollsmål om man nu vill blanda in fotboll också. Ja du fattar säkert vad jag menar ändå. Hur som helst råkade jag läsa en grej jag skrev för fem år sedan, som jag faktiskt fortfarande tycker om. En dikt i typ Shakespeares sonettform, som handlar om just poesi. Jag är säker på att jag kommer uppleva precis det som huvudpersonen i dikten beskriver om jag börjar läsa dikter på allvar. Om du vill får du använda sonetten i din blogg. Man kanske kan kalla den ”Hyllningssång till poesin, särskilt sonetter” eller något ditåt. Ha det gott!

Jag levde förr i okunskap och dimma
Sinnet det var stängt av fördomar och strunt
Det var suspekt med folk som ville rimma
Att läsa vers var fånigt och inte sunt
Vi skulle ändå läsa, så var det sagt
Jag läste dikter av många skilda slag
Och jag fann skönhet i ord, i diktens prakt
Det fanns tröst i poesins arkipelag
Nu läste jag allt som korsade mitt spår
Och det var många som såg mig som besatt
Jag tänkte tyst, det är konsten som består
Och ville läsa mer från diktens skatt
För jag hade funnit poesins magi
Och jag lovar den ger kraft och energi

 

Semantiska pinnar

Hejdå åka bil!

Orden hör till Silas, mitt barn. Till hösten blir han två. Sträckan fram till det kalaset kommer troligen präglas av liknande tre-ords-meningar som han har eller inte har koll på själv. Mitt öra ska göra sina antaganden.

För närvarande tillskriver jag honom viss koll då det skett en tydlig förändring på en dryg vecka. Förra helgen kom han tillbaka från en campingvecka med mormor och morfar. Tre-ords-meningarna var ett nytillskott men som förryckta: ”titta bil hejdå”, ”röda bil titta” … Och det hördes att han inte var bekväm med att säga dem. Han förstod dem inte själv. Käken var som ur led med sig själv.

Igår hoppade han ut ur farmors bil och vände sig om för att säga ”Hejdå åka bil!”. Någon timme senare var det mycket ”Hejdå röda bil” från balkongen. Det hade börjat stämma och lät som något man vill ropa. Jag visste inte vad jag skulle göra av hans saktmodiga semantiska hemkomst när jag diktade inatt, men kände att det inte kan finnas något bättre att lyssna till och förundras över.

Ännu en gång gör jag mig bilden av att jag ska börja blogga parallellt med skrivandet. Hehe. Var och en med sina strider om hur det hela hänger ihop.

/Joakim

 

 

Fantomer som levnadstecken

Så här års, när mitten av maj är en Dajmstrut bort, hittar jag mig själv, eller saknar jag kanske snarare mig själv, i en eller annan fantomskrivövning.

Mina deltagare på Allmän linje har sina behörighetsämnen att tänka på och jag låter dem gärna mer än bara tänka på dem; ja, gör ni klart det som göras ska. Mina övningar kan få ligga kvar på katedern.
Som förra veckan, då jag hade förberett en längre skrivövning utifrån frågan Vad är liv? Varför ska man göra den? Livet kan vara att behöva reda ut sannolikhetslära. Mitten av maj kunde kännas skrämmande nära redan då. Förresten är det inte helt sant att övningen blev kvar i andevärlden. På eftermiddagen lättade molnen och vi hade ett spontant ”minisolseminarium” med en annan klass på långbänkarna bakom matsalen – och då frågade vi oss vad liv är.

Till imorgon försöker jag forma en skrivövning utifrån frågor kring att skriva med hjälp av konst. En sådan övning är väl – eller skulle kunna vara – som gjord för att aldrig användas? Tänk dig till exempel att du ska skriva om en fresk. Man kan lika gärna låta bli. Hålla sig till det som kallar i ens dag.

Nästa vecka åker vi på utflykt till Wanås skulpturpark. Det känns tryggt. Inga skrivövningar behöver förberedas, för de gryr i allt vi möter i dagen, naturen och vad vi gör med konsten. Fantomskrivövningarna tar oss kanske också, i någon mening, dit.

/Joakim

Levnadstecken och en artikel

Vinden står stilla i textdungen. Dagarna vandrar förbi och ingen passerar på stigarna mellan träden. Ingen sitter under björken och blickar ut över ängarna. Ingen planterar några krokusar i rabatterna.

Så kommer det plötsligt. En lite bris, ingen stor rörelse, men ändå ett tecken på något. På att tiden fortfarande går. Att textdungens invånare lever sina liv och emellanåt skänker sin dunge en tanke.

Ikväll håller jag en föresläsning på Mölnlycke kulturhus om att skriva självbiografiskt. Det är ingen stor grej men jag är nervös i alla fall. Jag är nervös för att allt smart som jag kan säga ska försvinna ur huvudet för att jag är rädd att tråka ut folk. Och att de just därför ska bli uttråkade, eftersom jag glömmer säga det som är viktigt. Jag är också nervös för att jag ska prata så mycket och inte hinna säga allt jag vill säga. Och för att det ska vara svårt att entusiasmera åhörare när de inte får göra skrivövningar mellan varven. Allt blir ju bättre med ett skrivande avbrott. Men skrivandet får vänta till den 11 mars. Då är det workshop!

Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis har mina undervisningstimmar i skolvärlden hjälpt mig lite grann i det här att prata inför folk och förhoppningsvis sitter mina kunskaper i kroppen att det inte är så svårt att dra fram dem.

Tänk om det hette ”lektion” istället för föreläsning. Om jag kunde gå in och känna mig som en lärare istället för en föreläsare. Jag är gärna föreläsare. Det låter kunnigt, som att man har kostym och headset. Som att man har ett kontor och ibland blir uppringd av radio och tidningar.

Jag blir i och för sig uppringd av journalister ibland. Åtminstone av en jättetrevlig tjej, Anna Mattison, som jobbar på kommunens lokaltidning, Härryda Posten. Hon brukar höra av sig när jag gör något i kommunen som är skrivrelaterat. Och häromveckan blev min vän och jag stoppade av P4 Uppland som ville intervjua oss om hur vi ställde oss till mjölkkonsumtion och den uppblåsta nyheten om att mjölken kan vara en dödsfälla (hur man nu forskar på hur mycket mjölk folk dricker och kan sätta det i samband med när de dör.)

I alla fall så blev det en artikel angående föreläsningen ikväll. Det var bra, under intervjun kände jag mig så kunnig som jag faktiskt är. Jag vet ju vad jag håller på med. Jag kan vara en föreläsare, åtminstone emellanåt.

Klicka här för att komma till Härryda Postens artikel
hp-jenny

Bloggens tredje gäst: Karin Hartmann

Pauser, lika viktigt som pausering

”Det Skrivande rummet.”
 Så hette kursen som Västerbergs Folkhögskola gjorde reklam för.
Du kan redan vara igång med ett skrivande rum. Men du kan också vara någon som samlar på vackra block och härliga pennor, utan att våga använda dem.”
Jadå.
– Du är ju pennmissbrukare, sa en gång…
Eller, vi behöver kanske inte gå in på vem som sa det?
Du kanske har fått för dig att du är ”för gammal”.
Precis. Det har jag haft för mig de senaste 28 åren, sägs det.
Du kanske inte har svenska som modersmål, och känner dig osäker inför att söka en skrivkurs.
Njae, inte riktigt. Jovisst, osäker är man väl alltid. Men jag har ju ändå blivit publicerad i både radio, teve och tidningar… under 25 år.
Jag kände mig plötsligt skeptisk. Kanske inte riktigt rätt nivå? Men jag ville gå en halvfartskurs i kreativt skrivande på distans. Så jag sökte alla två jag hittade som fortfarande gick att söka.
Det blev ”Det Skrivande rummet”.

Det var ett märkligt rum. Bebott av en lustig samling individer med en gemensam nämnare. Vi ville skriva. Vad? Ja, det visste nog ingen av oss egentligen.
Länge undrade jag vad kursen gick ut på. Det verkade inte finnas någon plan. Vi skrev visserligen och samtalade om skrivande hela tiden. Vi träffade också författare, läste högt och kände oss igenom skrivandet. Det fanns också deadlines, som en del höll och andra missade. Några med flera månader. Så underligt.
Långa promenader blev en oundgänglig grundbult i mitt nya skrivarliv som kanske var på väg någonstans. Måla tavlor? Var det också en del?
Vi undersökte skrivande ur olika vinklar. Tungans och nästippens del i texten. Hur blev det om man skrev uppifrån molnen, ur ett mobilt perspektiv, med eller utan vantar, underifrån, inifrån eller kanske ut och in?
Jag väntade tålmodigt. Ibland. Mindre tålmodigt, ibland. När börjar strukturen? När får vi kläm på det här med förlag och utgivning? När kommer vi fram till något? Vad är poängen?
Fler övningar. Vi intervjuade fiktiva karaktärer och talade om fotografier på vänligt sinnade personer att sätta på skrivbordet. Eller kanske på facebook-kontot? Vi hade härlig kontakt med varandra. Trots distansen.

Nu i efterhand fattar jag vilken bra kurs det här var. Vi fick inte lära oss hur man blir författare. Vi fick lära oss hur man är författare. Men jag förstod inte det då. Förrän nu. Vadå? Är hon författare nu då?
Njae. Jag har fortsatt gå kurser. Och snart, mycket snart, ska jag skicka mitt första manus till förlag. Jag petar i texten, undrar, lägger undan, börjar om, tvekar, går ut på promenad och längtar efter sällskap. Allt det här som Joakim förberedde oss för, lite i smyg.
Men, när jag sitter och lyssnar på ”Segla på ett moln” tjugo gånger, sedan bara måste lyssna på ”Tro”, och sedan lite Monica Törnell i stället för att jobba mot deadline. Plockar fram penslarna och målar färdigt min och dotterns rymdtavla. Vet jag att rummet skriver på texten medan jag andas.

”Det Skrivande rummet” finns både utanför och innanför samtiden, där begreppen hela tiden expanderar. Där frågetecknen aldrig rätas ut och där möjligheten finns att det faktiskt är rummet som skriver. Där intervjuer med andevärlden är ett lika tänkbart researchalternativ som släktforskning. Kanske. Apelsiner och promenader kan vara dina viktigaste skrivverktyg. På riktigt. Låt det vara så. Kursplanen? Nej, den har vi förhoppningsvis inte sett slutet på än.

Karin Hartmann

Tidigare SR-anställd.
Tidigare egenföretagare och frilansskribent.
Tidigare elev på Västerbergs Folkhögskola.
Nu elev på Linnéuniversitetets B–kurs i Kreativt skrivande och fullt upptagen av att ”Segla på ett moln.”

Nedan erbjuds några texter av Karin Hartmann: 

*

mobil

Sms–biljett
Varberg 20.19
Får jag besvära om biljetterna!
Vagn 11, plats 23

21.37 godnatt–sms
Lund
Spår 4

Sms–biljett
22.49
Vagn 6, plats 48

Ont om plats
03.23 Linköping Central
04.00 Linköping Central
någon hostar
sover svårt

06.16 Stockholm
Spår 19,

Sms–biljett:
07.14
usch!
dusch?
Gävle Central
Toalett
Sms kod
Kommer aldrig
fort
5 kr
raggardusch

Längtar hem
komma in
utan login
riktiga människor
min familj

*

Pärlor

Svårt att välja
Sovra
Svårt att rata
Sålla
Svårt att vraka
Skilja

*

skrivskorna

nyspolad is

klottrar
obekymrad om resultatet.

åker figurer
håller balansen
ramlar
saxar
framlänges och baklänges

ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra.

*

Utdrag ur en kort novell våren 2015

”Det är den femte februari, efter lunchdags. Luften är klar och villaområdet där Sture Järn bor är klätt i snö. Han har tagit på sig ett par svarta jeans och en rutig flanellskjorta i gröna och blå toner. Han tar de tre stegen nerför trappan, drar ena handen genom det grånande håret och kastar en blick bakåt mot familjens villa. Taket täcks av en halv meter snö och äppelträdens grenar glittrar i solskenet under en alldeles molnfri himmel. Sture Järn är förväntansfull. Han vet inte exakt vad han ska förvänta sig. Men han känner sig som en vinnare.
Mössa, halsduk, sittunderlag och vantar har packats ned i utflyktskorgen tillsammans med varmt kaffe och kanelbullar. Kanelbullar kan aldrig vara fel, resonerar han.
För en vecka sedan fick han ett kryptiskt sms. Naturligtvis har han redan gissat från vem. Det gick inte att besvara, men var formulerat som en inbjudan. Klockan 14.00 vid Rävgrytets naturreservat den 5 februari.
Vare sig tåg eller bussar går dit, så Sture har lånat en bil av en bekant under förevändning att han behövde flytta några tunga möbler. Till sin fru sa han helt sonika precis som det var att han hade lust att göra en utflykt i naturen på sin lediga dag. ”

 

 

En text som inte publiceras

Vårvintern 2014 satt jag hemma hos mina föräldrar med kroppen värkande av längtan från stan till landet. Jag skrev då en text om den längtan, som jag skickade in till Hällingsjös hembygdsförenings tidning, Gammelgården.

Det har gått tid sedan dess. Jag fick min lägenhet på landet. Jag kom undan staden. Jag har trivts som aldrig förr här ute. Trots det ska jag nu flytta tillbaka till stan. En annan stad, men likväl. Det ledde till att mitt skönlitterära skrivande i veckan fick avbrytas för att lämna plats åt en ny text om längtan, eller kanske mer om saknad. Eller om båda delarna.

Tanken var först att även den här texten skulle publiceras i Gammelgården. Men så blir det inte. Det känns inte som rätt forum helt enkelt. Så därför lägger jag upp den här. På ett sätt är den sann. På ett annat sätt är den orättvis. Det finns så mycket mer känslor med i spelet än vad som syns i den här texten. Kanske tror läsaren att min främsta känsla i Hällingsjö har varit ensamhet. Så har det inte varit. Det har bara varit en av alla känslor som jag känt de senaste åren, oavsett om jag bott i stan eller på landet.

I alla fall. Här är texten som inte publiceras någon annanstans. En skärva ur helheten.

En hemvändare
på väg bort

Sommaren 2014 lämnade jag Göteborg och kom tillbaka till Hällingsjö. Kom hem igen med alla mina kartonger, mina möbler, min längtan. Klev in i en lägenhet i Centrumhuset och tänkte att Nu kan inget få mig härifrån igen.

Jag var 28 år och färdig med andra platser. Jag hade kommit hem och jag skulle gräva ner mina fötter så djupt i Hällingsjös mylla att ingen storm skulle kunna riva upp mig ur den här jorden igen.

Jag köpte utemöbler, sydde dynor. När asken utanför fönstret slog ut såg jag att det var ett perfekt träd att vända blicken mot. Jag drev upp frön i solen i köksfönstret och planterade ut dem i balkonglådor. Jag skaffade mig gummistövlar, mjukisbyxor och foppatofflor. Jag skaffade en gungstol. En kanot. Jag paddlade ut i samma sjö som jag lärt mig simma i. Satt på Storöns strand och läste. Kände igen mig.

Sedan dess har jag gått till Ekmans brygga barfota, med handduken över axeln. Med skridskorna i en påse. Med regnjackan, med foppatofflorna. Jag har gått dit med telefonen mot örat, legat på bryggan med blicken mot stjärnorna och pratat i telefon med de som var långt borta. Jag har suttit på samma stenar som jag satt på som barn. Som tonåring. Som nykär. Som rädd. Som en människa på väg bort. Sett ut mot Eriksmystljusen och Storöns mörka siluett i nattljuset. Nu kunde jag äntligen sitta på stenarna och vila. Vara kvar.

Jag tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. ”Bryt upp, bryt upp!” Karin Boye vill ge sig av, hon verkar tycka att det är livets stora behållning. Jag förstår det inte. Jag vill klamra mig fast, vill att min doft ska fastna i tapeterna.

Trots det går jag i Hällingsjöskogarna den här hösten med en flytt i inskriven i kalendern. Till våren kör jag ett halvt bohag till Stockholm, där ett annat bohag väntar på att få slå sig ihop med mitt. Varje dag läggs nya saker till listan över sådant som får följa med till Stockholm och sådant som inte kvalar in. Gummistövlarna, blomlådorna, utebelysningen kommer hamna i en kartong någonstans. Pelargonierna som vissnat ner kommer inte få blomma upp igen och till våren kommer någon annan få sitta på mina hemsydda dynor på uteplatsen. Jag byter stjärnklara nätter mot Stockholms gatlyktor, byter tystnaden mot sorlet av människor på väg ut. Traktorernas motorer mot tunnelbanans brus. Insjö mot Mälarfjärd och mina egna upptrampade stigar mot anlagda grusgångar.

Att ge sig av är alltid en saknad, ett vemod, men bär också på något eggande. En förändring, något okänt. Nästa november vet jag inte vilket vatten jag står och blickar ut över. Vet inte vad som rör sig i mitt huvud då, och i mitt hjärta. Vad jag har varit med om. Vilka av grusgångarna jag har börjat tycka om. Jag kommer kunna läsa Hjalmar Söderberg och Anders Fogelström och känna igen mig i adresserna de slänger sig med i sina romaner. Visst är det ett äventyr, också. Jag ger dig det, Karin Boye.

Jag var så säker när jag klev in i min lägenhet sommaren 2104. Kunde lika gärna ställt mig i dörröppningen och skanderat Här ska jag leva och verka! Jag hade fel. Några gånger till ska jag flytta innan jag får landa ordentligt. När jag blir gammal kommer det finnas en tid som jag tänker på som ”Stockholmstiden”. Hur lång den tiden blir vet jag inte nu. Hällingsjötiden kanske är slut. Kanske kommer jag bara tillbaka som besökare. En väska i mina föräldrars hall, en bäddad gästsäng. Ett dopp i sjön då jag kan sitta på bryggan och ser ut mot Storöns strand.

Att flytta ihop med den man vill leva med kan inte vara en förlust, även om det inte blev min lägenhet som blev vårt gemensamma hem. För att komma hem till en mörk lägenhet där alla ljud är mina egna kan också vara tröttsamt. Att det är utkylt när jag kliver över tröskeln för att ingen annan än jag kan vara där och sätta på luftvärmepumpen. Det är också sådant man gråter över, liksom att sitta ensam på bryggan, med den kära i telefonluren istället för bredvid sig.

Till våren har jag ingen Ekmans brygga att gå ner till, men det finns någon som väntar på mig när jag kommer hem. Det finns någon att säga godnatt till, någon att välja film tillsammans med.

Gingsjön ligger med höstdimman över sig i dag. Med nöd och näppe ser man ön mitt i sjön, den kunde nästan bara vara en fantasi. De första snöflingorna har fallit. Utanför mitt fönster står den stora asken. Naken nu, förberedd för vinter. Inget träd är så vackert när löven till slut slår ut. Som om de bar på ett alldeles eget ljus. När den slår ut till våren är jag långt härifrån. Men jag är inte ensam.