Fantomer som levnadstecken

Så här års, när mitten av maj är en Dajmstrut bort, hittar jag mig själv, eller saknar jag kanske snarare mig själv, i en eller annan fantomskrivövning.

Mina deltagare på Allmän linje har sina behörighetsämnen att tänka på och jag låter dem gärna mer än bara tänka på dem; ja, gör ni klart det som göras ska. Mina övningar kan få ligga kvar på katedern.
Som förra veckan, då jag hade förberett en längre skrivövning utifrån frågan Vad är liv? Varför ska man göra den? Livet kan vara att behöva reda ut sannolikhetslära. Mitten av maj kunde kännas skrämmande nära redan då. Förresten är det inte helt sant att övningen blev kvar i andevärlden. På eftermiddagen lättade molnen och vi hade ett spontant ”minisolseminarium” med en annan klass på långbänkarna bakom matsalen – och då frågade vi oss vad liv är.

Till imorgon försöker jag forma en skrivövning utifrån frågor kring att skriva med hjälp av konst. En sådan övning är väl – eller skulle kunna vara – som gjord för att aldrig användas? Tänk dig till exempel att du ska skriva om en fresk. Man kan lika gärna låta bli. Hålla sig till det som kallar i ens dag.

Nästa vecka åker vi på utflykt till Wanås skulpturpark. Det känns tryggt. Inga skrivövningar behöver förberedas, för de gryr i allt vi möter i dagen, naturen och vad vi gör med konsten. Fantomskrivövningarna tar oss kanske också, i någon mening, dit.

/Joakim

Levnadstecken och en artikel

Vinden står stilla i textdungen. Dagarna vandrar förbi och ingen passerar på stigarna mellan träden. Ingen sitter under björken och blickar ut över ängarna. Ingen planterar några krokusar i rabatterna.

Så kommer det plötsligt. En lite bris, ingen stor rörelse, men ändå ett tecken på något. På att tiden fortfarande går. Att textdungens invånare lever sina liv och emellanåt skänker sin dunge en tanke.

Ikväll håller jag en föresläsning på Mölnlycke kulturhus om att skriva självbiografiskt. Det är ingen stor grej men jag är nervös i alla fall. Jag är nervös för att allt smart som jag kan säga ska försvinna ur huvudet för att jag är rädd att tråka ut folk. Och att de just därför ska bli uttråkade, eftersom jag glömmer säga det som är viktigt. Jag är också nervös för att jag ska prata så mycket och inte hinna säga allt jag vill säga. Och för att det ska vara svårt att entusiasmera åhörare när de inte får göra skrivövningar mellan varven. Allt blir ju bättre med ett skrivande avbrott. Men skrivandet får vänta till den 11 mars. Då är det workshop!

Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis har mina undervisningstimmar i skolvärlden hjälpt mig lite grann i det här att prata inför folk och förhoppningsvis sitter mina kunskaper i kroppen att det inte är så svårt att dra fram dem.

Tänk om det hette ”lektion” istället för föreläsning. Om jag kunde gå in och känna mig som en lärare istället för en föreläsare. Jag är gärna föreläsare. Det låter kunnigt, som att man har kostym och headset. Som att man har ett kontor och ibland blir uppringd av radio och tidningar.

Jag blir i och för sig uppringd av journalister ibland. Åtminstone av en jättetrevlig tjej, Anna Mattison, som jobbar på kommunens lokaltidning, Härryda Posten. Hon brukar höra av sig när jag gör något i kommunen som är skrivrelaterat. Och häromveckan blev min vän och jag stoppade av P4 Uppland som ville intervjua oss om hur vi ställde oss till mjölkkonsumtion och den uppblåsta nyheten om att mjölken kan vara en dödsfälla (hur man nu forskar på hur mycket mjölk folk dricker och kan sätta det i samband med när de dör.)

I alla fall så blev det en artikel angående föreläsningen ikväll. Det var bra, under intervjun kände jag mig så kunnig som jag faktiskt är. Jag vet ju vad jag håller på med. Jag kan vara en föreläsare, åtminstone emellanåt.

Klicka här för att komma till Härryda Postens artikel
hp-jenny

Bloggens tredje gäst: Karin Hartmann

Pauser, lika viktigt som pausering

”Det Skrivande rummet.”
 Så hette kursen som Västerbergs Folkhögskola gjorde reklam för.
Du kan redan vara igång med ett skrivande rum. Men du kan också vara någon som samlar på vackra block och härliga pennor, utan att våga använda dem.”
Jadå.
– Du är ju pennmissbrukare, sa en gång…
Eller, vi behöver kanske inte gå in på vem som sa det?
Du kanske har fått för dig att du är ”för gammal”.
Precis. Det har jag haft för mig de senaste 28 åren, sägs det.
Du kanske inte har svenska som modersmål, och känner dig osäker inför att söka en skrivkurs.
Njae, inte riktigt. Jovisst, osäker är man väl alltid. Men jag har ju ändå blivit publicerad i både radio, teve och tidningar… under 25 år.
Jag kände mig plötsligt skeptisk. Kanske inte riktigt rätt nivå? Men jag ville gå en halvfartskurs i kreativt skrivande på distans. Så jag sökte alla två jag hittade som fortfarande gick att söka.
Det blev ”Det Skrivande rummet”.

Det var ett märkligt rum. Bebott av en lustig samling individer med en gemensam nämnare. Vi ville skriva. Vad? Ja, det visste nog ingen av oss egentligen.
Länge undrade jag vad kursen gick ut på. Det verkade inte finnas någon plan. Vi skrev visserligen och samtalade om skrivande hela tiden. Vi träffade också författare, läste högt och kände oss igenom skrivandet. Det fanns också deadlines, som en del höll och andra missade. Några med flera månader. Så underligt.
Långa promenader blev en oundgänglig grundbult i mitt nya skrivarliv som kanske var på väg någonstans. Måla tavlor? Var det också en del?
Vi undersökte skrivande ur olika vinklar. Tungans och nästippens del i texten. Hur blev det om man skrev uppifrån molnen, ur ett mobilt perspektiv, med eller utan vantar, underifrån, inifrån eller kanske ut och in?
Jag väntade tålmodigt. Ibland. Mindre tålmodigt, ibland. När börjar strukturen? När får vi kläm på det här med förlag och utgivning? När kommer vi fram till något? Vad är poängen?
Fler övningar. Vi intervjuade fiktiva karaktärer och talade om fotografier på vänligt sinnade personer att sätta på skrivbordet. Eller kanske på facebook-kontot? Vi hade härlig kontakt med varandra. Trots distansen.

Nu i efterhand fattar jag vilken bra kurs det här var. Vi fick inte lära oss hur man blir författare. Vi fick lära oss hur man är författare. Men jag förstod inte det då. Förrän nu. Vadå? Är hon författare nu då?
Njae. Jag har fortsatt gå kurser. Och snart, mycket snart, ska jag skicka mitt första manus till förlag. Jag petar i texten, undrar, lägger undan, börjar om, tvekar, går ut på promenad och längtar efter sällskap. Allt det här som Joakim förberedde oss för, lite i smyg.
Men, när jag sitter och lyssnar på ”Segla på ett moln” tjugo gånger, sedan bara måste lyssna på ”Tro”, och sedan lite Monica Törnell i stället för att jobba mot deadline. Plockar fram penslarna och målar färdigt min och dotterns rymdtavla. Vet jag att rummet skriver på texten medan jag andas.

”Det Skrivande rummet” finns både utanför och innanför samtiden, där begreppen hela tiden expanderar. Där frågetecknen aldrig rätas ut och där möjligheten finns att det faktiskt är rummet som skriver. Där intervjuer med andevärlden är ett lika tänkbart researchalternativ som släktforskning. Kanske. Apelsiner och promenader kan vara dina viktigaste skrivverktyg. På riktigt. Låt det vara så. Kursplanen? Nej, den har vi förhoppningsvis inte sett slutet på än.

Karin Hartmann

Tidigare SR-anställd.
Tidigare egenföretagare och frilansskribent.
Tidigare elev på Västerbergs Folkhögskola.
Nu elev på Linnéuniversitetets B–kurs i Kreativt skrivande och fullt upptagen av att ”Segla på ett moln.”

Nedan erbjuds några texter av Karin Hartmann: 

*

mobil

Sms–biljett
Varberg 20.19
Får jag besvära om biljetterna!
Vagn 11, plats 23

21.37 godnatt–sms
Lund
Spår 4

Sms–biljett
22.49
Vagn 6, plats 48

Ont om plats
03.23 Linköping Central
04.00 Linköping Central
någon hostar
sover svårt

06.16 Stockholm
Spår 19,

Sms–biljett:
07.14
usch!
dusch?
Gävle Central
Toalett
Sms kod
Kommer aldrig
fort
5 kr
raggardusch

Längtar hem
komma in
utan login
riktiga människor
min familj

*

Pärlor

Svårt att välja
Sovra
Svårt att rata
Sålla
Svårt att vraka
Skilja

*

skrivskorna

nyspolad is

klottrar
obekymrad om resultatet.

åker figurer
håller balansen
ramlar
saxar
framlänges och baklänges

ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra.

*

Utdrag ur en kort novell våren 2015

”Det är den femte februari, efter lunchdags. Luften är klar och villaområdet där Sture Järn bor är klätt i snö. Han har tagit på sig ett par svarta jeans och en rutig flanellskjorta i gröna och blå toner. Han tar de tre stegen nerför trappan, drar ena handen genom det grånande håret och kastar en blick bakåt mot familjens villa. Taket täcks av en halv meter snö och äppelträdens grenar glittrar i solskenet under en alldeles molnfri himmel. Sture Järn är förväntansfull. Han vet inte exakt vad han ska förvänta sig. Men han känner sig som en vinnare.
Mössa, halsduk, sittunderlag och vantar har packats ned i utflyktskorgen tillsammans med varmt kaffe och kanelbullar. Kanelbullar kan aldrig vara fel, resonerar han.
För en vecka sedan fick han ett kryptiskt sms. Naturligtvis har han redan gissat från vem. Det gick inte att besvara, men var formulerat som en inbjudan. Klockan 14.00 vid Rävgrytets naturreservat den 5 februari.
Vare sig tåg eller bussar går dit, så Sture har lånat en bil av en bekant under förevändning att han behövde flytta några tunga möbler. Till sin fru sa han helt sonika precis som det var att han hade lust att göra en utflykt i naturen på sin lediga dag. ”

 

 

En text som inte publiceras

Vårvintern 2014 satt jag hemma hos mina föräldrar med kroppen värkande av längtan från stan till landet. Jag skrev då en text om den längtan, som jag skickade in till Hällingsjös hembygdsförenings tidning, Gammelgården.

Det har gått tid sedan dess. Jag fick min lägenhet på landet. Jag kom undan staden. Jag har trivts som aldrig förr här ute. Trots det ska jag nu flytta tillbaka till stan. En annan stad, men likväl. Det ledde till att mitt skönlitterära skrivande i veckan fick avbrytas för att lämna plats åt en ny text om längtan, eller kanske mer om saknad. Eller om båda delarna.

Tanken var först att även den här texten skulle publiceras i Gammelgården. Men så blir det inte. Det känns inte som rätt forum helt enkelt. Så därför lägger jag upp den här. På ett sätt är den sann. På ett annat sätt är den orättvis. Det finns så mycket mer känslor med i spelet än vad som syns i den här texten. Kanske tror läsaren att min främsta känsla i Hällingsjö har varit ensamhet. Så har det inte varit. Det har bara varit en av alla känslor som jag känt de senaste åren, oavsett om jag bott i stan eller på landet.

I alla fall. Här är texten som inte publiceras någon annanstans. En skärva ur helheten.

En hemvändare
på väg bort

Sommaren 2014 lämnade jag Göteborg och kom tillbaka till Hällingsjö. Kom hem igen med alla mina kartonger, mina möbler, min längtan. Klev in i en lägenhet i Centrumhuset och tänkte att Nu kan inget få mig härifrån igen.

Jag var 28 år och färdig med andra platser. Jag hade kommit hem och jag skulle gräva ner mina fötter så djupt i Hällingsjös mylla att ingen storm skulle kunna riva upp mig ur den här jorden igen.

Jag köpte utemöbler, sydde dynor. När asken utanför fönstret slog ut såg jag att det var ett perfekt träd att vända blicken mot. Jag drev upp frön i solen i köksfönstret och planterade ut dem i balkonglådor. Jag skaffade mig gummistövlar, mjukisbyxor och foppatofflor. Jag skaffade en gungstol. En kanot. Jag paddlade ut i samma sjö som jag lärt mig simma i. Satt på Storöns strand och läste. Kände igen mig.

Sedan dess har jag gått till Ekmans brygga barfota, med handduken över axeln. Med skridskorna i en påse. Med regnjackan, med foppatofflorna. Jag har gått dit med telefonen mot örat, legat på bryggan med blicken mot stjärnorna och pratat i telefon med de som var långt borta. Jag har suttit på samma stenar som jag satt på som barn. Som tonåring. Som nykär. Som rädd. Som en människa på väg bort. Sett ut mot Eriksmystljusen och Storöns mörka siluett i nattljuset. Nu kunde jag äntligen sitta på stenarna och vila. Vara kvar.

Jag tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. ”Bryt upp, bryt upp!” Karin Boye vill ge sig av, hon verkar tycka att det är livets stora behållning. Jag förstår det inte. Jag vill klamra mig fast, vill att min doft ska fastna i tapeterna.

Trots det går jag i Hällingsjöskogarna den här hösten med en flytt i inskriven i kalendern. Till våren kör jag ett halvt bohag till Stockholm, där ett annat bohag väntar på att få slå sig ihop med mitt. Varje dag läggs nya saker till listan över sådant som får följa med till Stockholm och sådant som inte kvalar in. Gummistövlarna, blomlådorna, utebelysningen kommer hamna i en kartong någonstans. Pelargonierna som vissnat ner kommer inte få blomma upp igen och till våren kommer någon annan få sitta på mina hemsydda dynor på uteplatsen. Jag byter stjärnklara nätter mot Stockholms gatlyktor, byter tystnaden mot sorlet av människor på väg ut. Traktorernas motorer mot tunnelbanans brus. Insjö mot Mälarfjärd och mina egna upptrampade stigar mot anlagda grusgångar.

Att ge sig av är alltid en saknad, ett vemod, men bär också på något eggande. En förändring, något okänt. Nästa november vet jag inte vilket vatten jag står och blickar ut över. Vet inte vad som rör sig i mitt huvud då, och i mitt hjärta. Vad jag har varit med om. Vilka av grusgångarna jag har börjat tycka om. Jag kommer kunna läsa Hjalmar Söderberg och Anders Fogelström och känna igen mig i adresserna de slänger sig med i sina romaner. Visst är det ett äventyr, också. Jag ger dig det, Karin Boye.

Jag var så säker när jag klev in i min lägenhet sommaren 2104. Kunde lika gärna ställt mig i dörröppningen och skanderat Här ska jag leva och verka! Jag hade fel. Några gånger till ska jag flytta innan jag får landa ordentligt. När jag blir gammal kommer det finnas en tid som jag tänker på som ”Stockholmstiden”. Hur lång den tiden blir vet jag inte nu. Hällingsjötiden kanske är slut. Kanske kommer jag bara tillbaka som besökare. En väska i mina föräldrars hall, en bäddad gästsäng. Ett dopp i sjön då jag kan sitta på bryggan och ser ut mot Storöns strand.

Att flytta ihop med den man vill leva med kan inte vara en förlust, även om det inte blev min lägenhet som blev vårt gemensamma hem. För att komma hem till en mörk lägenhet där alla ljud är mina egna kan också vara tröttsamt. Att det är utkylt när jag kliver över tröskeln för att ingen annan än jag kan vara där och sätta på luftvärmepumpen. Det är också sådant man gråter över, liksom att sitta ensam på bryggan, med den kära i telefonluren istället för bredvid sig.

Till våren har jag ingen Ekmans brygga att gå ner till, men det finns någon som väntar på mig när jag kommer hem. Det finns någon att säga godnatt till, någon att välja film tillsammans med.

Gingsjön ligger med höstdimman över sig i dag. Med nöd och näppe ser man ön mitt i sjön, den kunde nästan bara vara en fantasi. De första snöflingorna har fallit. Utanför mitt fönster står den stora asken. Naken nu, förberedd för vinter. Inget träd är så vackert när löven till slut slår ut. Som om de bar på ett alldeles eget ljus. När den slår ut till våren är jag långt härifrån. Men jag är inte ensam.

Tågeftermiddag och en terminskurs

Jag sitter  på tåget mot Stockholm. Människor omkring mig planerar sina lördagkvällar, det är Eurovision-kväll och det märks när jag ser på mina medpassagerare, tidningarna de läser och samtalen som förs. Godis ska köpas, paljettjackor ska hämtas.

På den här tågresan läser jag texter till nästa veckas möte på Västerbergs folkhögskola och tjuvlyssnar på samtal, ett av tågresenärens stora nöjen. Under en paus klickar jag mig in på Pauline Woffs hemsida där hon berättar om sina författarbesök och tipsar på ordlekar som öppnar upp nya kanaler i hjärnan. Det påminner om vilka enkla vägar det finns till att öppna kreativa kanaler, och jag tänker att den sällan är så långt borta, kreativiteten, lusten och nyfikenheten. Att det mest gäller att hitta rätt väg.

Våren går mot sommar och höstens kurser är planerade. Hösten 16 håller jag för första gången en egen terminskurs i skrivande! Den går på PRO:s folkhögskola i Gysinge och det känns väldigt spännande och nervöst. Efter en del grunnande på kursnamn heter den nu Glädjen att skriva. Det låter enkelt, nästan banalt, men jag vill ansluta mig samma känsla som jag får av att läsa Wolffs hemsida- Att det är roligt att hålla på mer orden, och när det inte känns bra längre ska kursen hjälpa skrivaren tillbaka till den grundläggande känslan: Glädjen.

Det är inte alltid kul att skriva. Så enkelt är det inte, men bakom vånda och oro, lättnad och längtan, tror jag att skrivande människor känner välbehag  i skrivandet. Inte i varje stund, men i det skrivande livet. Den glädjen som finns i skrivandet kommer min kurs försöka ta vara på. Glädjen att utforska, att prova på, vara nyfiken, träffa människor som också utforskar.
Under hösten 16 kommer skrivarna på PRO:s folkhögskola få smyga runt i skrivarskogen och prova olika stigar, stryka svett ur pannan och vifta bort insekter, skratta när de klafsar i lerpölar, njuta av kvällssolen på en klipphäll och lyssna på koltrasten i grantoppen. Efter kursen kommer skogens nät av stigar och myrar vara kartlagda och skrivarna kommer veta hur man hittar rätt när man gått vilse, och vilken bark som är lättast att göra upp eld med,

Allt rent metaforiskt förstås, även om Gysinge har både skog och vatten att erbjuda för den som vill ge sig ut på promenad.

Man ska inte låta sig luras av att det är PRO:s folkhögskola som arrangerar: Kursen är öppen för alla, unga såväl som gamla, som känner sig manade att utforska sin skrivarskog och sin skrivarglädje.

En mindre metaforisk kursbeskrivning finns under fliken På gång: Glädjen att skriva och anmälan görs på skolans hemsida, där man letar upp skrivarkursen som börjar den 26 augusti.

För de som vill gå kortare kurser blir det som vanligt höstkurser på Frölunda bibliotek. Vi fortsätter med en kurs med Skriv ditt liv-temat, och en kurs som mer allmänt öppnar upp för att vilja utveckla sitt skrivande. Mer information om detta kommer strax.

Bloggens andra gäst: Rosie Jonsson

blodet i mina händer
smakar smultron på sommaren
kanel på julen, apelsin efter skidturen
rödkindad vinter,
kylånga stiger ur våra munnar
förenar oss som folk,
inte människor

vem som helst kan vara en människa
men bara vi kan vara ett folk
ett långt liv med många solnedgångar önskar jag oss

fler än tusen ord på ett strå, somrigt röda, förrädiskt söta
lätt att svälja, om och om igen

den sammandrabbande massan ekar i universum
skakar av sig skulden
utan bevisvärde singlar orden sakta nedåt
tar mark utan färg och löfte
om bot och bättring

*******

bekvämligheten är för andra

med andra förutsättningar
ett geografiskt lotteri

vissa skrapar och vinner
andra skrapar upp resterna av sitt liv

*******

jag skriver mig in i min egen historia
min egen berättelse

eller kanske din eller världens

att se sig själv en liten bit bredvid

spegla minnen, återberätta, se sitt eget jag
finnas där
som en del av innehållet
innebörden
levandet
varandet
tillhörigheten

detta minne är mitt

att skriva är att befinna sig någon annanstans
mitt i minnet
och sakta närma sig nuet

*******

jag förblev mina vanor trogen
och förnekade

litade inte på mina egna sinnesintryck
med bruten arm kallade jag aldrig på hjälp

*******

i ett annat liv
med full kontroll

flög jag med gipset som kompass
och ledsagare

varje namnteckning skriven
på det vita
som en påminnelse

om de andra liven
som följde mig

*******

jag har full frihet
jag är helt ensam
jag har kikat i svarta lådan
jag flyger

 

Rosie Jonsson gick kursen Det skrivande rummet våren 2015 och projektskrivarkursen hösten som följde. Så här skriver hon när vintern går mot vår 2016:

Mitt skrivande känns nu på riktigt. Jag kan prata om det, värdera det mycket högre än tidigare. Som att jag gör något, på riktigt, när jag sitter hemma och skriver. Det är okej, andra människor i min omgivning är till om med lite avundsjuka.
Kontakten med de andra från skrivkursen gör också att det blir en sporre att fortsätta,
”nej men nu måste jag också sätta fart! Har hon redan skickat in.” Hela min känsla av att det här inte är för mig är borta och det är jag väldigt glad och tacksam för. Det, Joakim, ska du ha all credd för. Tack!

Nu redigerar jag höstens manus, lägger till och ändrar, skriver lite nytt och funderar över vad som ska med. Letar förlag att skicka in till. Jag har också provat att skicka till föreningen arbetarskrivares kommande antologi och stipendium för 2016. Har mejlat några dikter till Populär Poesis hemsida och håller en tumme för att bli publicerad även där!
Dikter som jag har skickat in kan jag inte publicera här, därför skickar jag in andra dikter ur manus.

Läser nya poeter och skriver i samklang med dessa. Det är en känsla av frihet att ta sig själv på allvar. Att våga, att hoppa, att flyga. Med vetskapen om att det jag gör är mitt och jag duger alldeles som jag är. Tre dikter ur min kommande samling som, i varje fall nu, går under arbetsnamnet ”Jag tar orden”.

Livet med Lundberg (I)

… att misslyckas genom att fortsätta hade varit betydligt mer mångfacetterat.

Onsdag kväll, december går mot lucia. En trappa upp på en bakgata i Lund bjuder Ellerströms Förlag på glögg, en avslappnad författare och fylld lokal när det är släppfest för Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Eftersom det var kvällen efter en svidande 8-0-förlust i Madrid var det svårt för mig att inte koppla ihop Kristian Lundbergs poetik och val av tröja. Iklädd en grå hoodie med MALMÖ FOTBOLLFÖRENING tryckt över bröstet presenterade Lundberg sin nya bok. Ett misslyckande är inte en anledning att smussla med sin kärlek.

Mellan läsningen av två texter ur boken kom orden om att det är mångfacetterat att fortsätta, trots allt, och just då gällde de Lundbergs vän – som slutade skriva under en utbildning i skrivande.
Att fortsätta, att sluta. Det är ont om mellanlägen när det kommer till just denna punkt. Att fortsätta, inte för att lyckas, utan för att få undersöka och fördjupa undersökningen. Försjunka och stiga. Försjunka igen. I teorin är det enkelt, i praktiken tänker väl de flesta att ”misslyckandet” är vägen till skitkänslor.

Mars. Nu är det mars och jag tänker att det var för de här orden jag tog mig till Lund efter jobbet en onsdag i december: att misslyckas genom att fortsätta hade varit betydligt mer mångfacetterat.

Orden gäller mig själv.
Orden gällde flera av mina kursdeltagare på den projektkurs som tog slut till jul mellan bak och sortering av alla skrivna sidor.
Orden gäller Kristian Lundberg själv, såklart.
Orden gäller själva poetiken.

Kanske invänder någon att det alltid är enkelt (eller åtminstone bra mycket enklare) för en uppburen författare att sitta och orera om det nödvändiga ”misslyckandet”. Vad vet väl han om pinan i att vara outgiven?
Men det händer att de minns, de utgivna och uppburna. Minns, biografiskt och i sin poetiks andemening:

”IGEN. JAG ÅTERVÄNDER. Det är mitt signum. Jag är cyklisk. Jag rör mig i en cirkel där jag hela tiden återvänder till utgångspunkten, fast under nya omständigheter. För det mesta är vi bara rädda och skyndar vidare, försöker dölja våra misstag.
En skrivande människa vet detta: ”Jag sätter mig ner för att skriva en dikt. Men det blir en kriminalroman. Jag sätter mig ner för att skriva en essä om schack. Men det blir en dikt om min samtids meningslöshet.”
Men, att veta det och acceptera det är två olika saker, så, bara besluta dig för att det är sant, acceptera att det är en sanning.
Och, var inte rädd för att misslyckas. Det finns en spännande etisk dimension i detta, nämligen vem är det som definierar dessa avgränsningar?
Misslyckas. Lyckas.
Är det konstanta värden?
Naturligtvis inte.”

/Joakim